Det var inte igår det.....

Hej på er alla kära vänner. Det var verkligen inte igår som jag bloggade. Var precis inne på min kära systers blogg och blev inspirerad att komma igång igen :-). Tänker iaf göra ett försök att hålla bloggen uppdaterad. Sist jag skrev var tydligen i oktober, och det var ju nästan ett halvår sen. Mycket har ju hänt i mitt liv sen dess.

Ni som känner mig och läser denna bloggen vet ju att jag inte längre är gravid, som det stod då i oktober, utan nu har lilla bebis kommit ut.
Vårt lilla underverk föddes den 30 januari i år klockan 5.23.
Det gick ganska snabbt, dvs förlossningen då. Jag hade förväntat mig många fler timmar, för man hör ju ofta att när man ska föda sitt första barn så får man räkna med flera timmar med värkar och alla de faser som man ska gå igenom. Men precis som den ena graviditeten inte är den andra lik så är det väl samma med förlossningar så klart. I vilket fall så gick min relativt snabbt kan man nog kalla det.

Klockan var ungefär 22.00 när jag och mina kära D gick och la oss denna lördagskvällen. Vi var trötta och lilla J sov redan så vi gick och la oss vi med. Vid detta tillfället kände jag absolut ingenting, även om jag hade haft lite sammandragningar under dan men inte mkt mer. När klockan var ungefär 23.30 vaknade jag med en smärta som jag inte kännt tidigare. Givetvis insåg jag att det måste vara värkar. Det som jag kände just då var väldigt blandade känslor kan jag säga. Dels blev jag lite rädd, det gjorde ju väldigt ont, men samtidigt så kände jag lättnad över att bebisen äntligen skulle komma till världen, jag hade ju trots allt gått fyra dagar över tiden. När jag väl fått kontroll på andningen så tog kontrollkänslan över och jag tänkte nog att nu skulle jag få detta överstökat och klara av det helt enkelt.

Vi ringde in och hon som vi pratade med frågade en del frågor och konstaterade att eftersom mina värkar kom med 10 min mellanrum så var det bättre om vi stannade hemma en stund till, det var för glest tyckte hon. Ta en värktablett och lägg en värmedyna på om du kan. Okej då, tyckte jag...vi får väl stanna hemma ett tag till. Efter detta samtal gick det riktigt fort fram. Det tog inte lång tid förrän värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum. Dår ringde jag igen och förklarade läget och sa att nu vill jag åka in, för dels var jag riktigt dålig, hade den värsta förkylningen i hela mitt liv, ingen röst och hade haft feber dagarna innan, dels så hade vi varit på sjukhuset i veckan för höga hjärtljud på bebis vid rutinkontrollen på MVC. Okej, sa hon i andra änden på telefonen, men räkna med att ni kanske kommer få åka hem igen.

Jaja tänkte jag, jag chansar. Vi kom fram till Mölndal förlossningen runt 01.14 och sen gick det som på räls. Jag blev undersökt, öppen 6 cm när vi kom in. Sen blev vi kort och gott inskickade på ett rum, detta var strax innan 02.00. Fick lustgas och värkarna kom och gick rätt så regelbundet och så småningom kom krystvärkarna. Jag minns inte riktigt alla detaljerna men vad jag kan minnas gick det rätt lugnt till, om man kan kalla en förlossning det :-). Jag kan inte minnas att jag höll på att krysta särskilt länge innan hon kom ut. Absolut inte en timme ens. Det jag dock minns är att det gjorde för jävligt ont! Rätt som det var, mitt upp i allt, klockan 5.23 närmare bestämt,så ploppade en bebis ut :-). Och det var en tjej! en liten Hedvig, som var 51 cm och vägde 4115 gram.

Detta var för två månader sen nästan precis. Idag är Hedvig redan två månader och har växt en del redan. Vi ska till BVC på måndag för att kolla exakt hur mkt, sist vi var där för lite mindre än två veckor sen så vägde hon 5670 gram och var 59 cm ungefär. Min lilla bebis. Att bli mamma är det bästa som hänt mig i livet! När ens lilla bebis kikar ut för första gången är det en känsla som kommer över en som man inte riktigt kan beskriva. Jag grät inte direkt när Hedvig tittade ut, men sen när de mesta lagt sig och jag blivit ihopfixad efter förlossningen och det lilla pyret låg hos mig och sov och jag tittade på henne, då bröt jag ihop totalt :-)

Hon är så underbar och det finns igen härligare känsla än nu, när hon blivit lite större, tittar en i ögonen och skrattar när man ler åt henne, och när hon gör massa roliga bebisläten som om hon försöker prata.

Då fylls hela min kropp av kärlek för min lilla skrutta. Hon är underbar helt enkelt!